Härlig sommarvärme även idag! Sommaren är här och dagarna flyger iväg! Det känns som att det vore igår som jag gick på min första Explorius intervju. Inte många dagar kvar i skolan och nu måste man lägga i en växel, men när sommaren kommer vill jag vara ute, sola och äta bullar! Det känns som att alla kilo från axlarna sakta svävar iväg och man fylls av ett lungn och en känsla som gör att man bara vill le! Det är svårt att foukusera på skolan då!
Jag och min syster  och Carl ska knalla iväg till Mc Donalds som ligger bara 3 minuter från oss, och köpa med oss mat! Vi planerar att äta på verandan idag igen, det är värkligen underbart att äta ute. Mamma och Kjell är ute och äter middad så då gör vi något som aldrig händer när de är hemma, passar på att ära snabbmat. Inte för att vi på något sätt saknar Mc Donalds, bara för att trotsa lite. Hehe!

Jag vänar på mail och jag väntar på post, från Explorius och från mitt sommarjobb.

Jag skulle vilja ha lite kontakt med er därute, ni som också ska åka till usa. Jag skulle vilja veta hur ni känner och vad ni tycker. Hur förbereder ni er?

Hälsningar
Julia

Hej!

Jag har sovit oroligt, drömmer om olika saker, allt handlar dock om USA på något sätt. Jag har svårt att gå upp på morgonen och gissa vad.... jag vill prata om hur jag känner inför året hela tiden. Istället för att göra läxor så vill jag lära mig om landet, läsa engelska böcker för att komma in i språket med mera.

Mamma var lite orolig, hennes och Kjells semester kanske skulle inträffa samtidigt som jag skulle åka, eftersom att jag inte fått avresedatum så bestämde hon sig för att ringa och kolla lite. Mamma och Kjell brukar segla de veckor som de har semester och jag tror att de ska rätt långt bort i år. Mamma vill väl skjutsa mig till flygplatsen, hjälpa mig att packa med mera. Jag kommer förmodligen vara ett nervvrak de sista dagarna.... Jag ska verkligen åka.... Men jag vägrar att inse det. Det hela känns allt för overkligt.

I alla fall så ringde mamma till Explorius och Pierre berättade att jag inte ska åka innan den 10 Augusti, på grund av den organisationen i USA som tar hand om mina ansöks handlingar och ska finna en familj till mig. Mamma pustade ut, då var hennes semester över och hon kan vara med när jag åker. Jag pustade ut, jag hinner jobba klart på mitt sommarjobb som slutar ca 7 Augusti.

Igår kväll började jag också läsa "manual till Exploriusstudenter", som jag fick i ett kuvert på det stora mötet i söndags. Här fanns det massor med bra information och det slog mig, USA har andra enheter för volym, längd, vikt, grader med mera.... Det hela kommer definitivt bli en utmaning!

Mamma frågade mig vad, specifikt det var som jag längtar så mycket efter. Jag förklarade att jag egentligen inte längtar till USA, jag har så mycket framför mig som jag längtar efter som är inom närmsta månaden, jag kan inte längta efter allt samtidigt.

Jag ska till frisören på måndag, det ser jag verkligen fram emot! Ni som har gått från att vara blond till mörkbrun och sen ska försöka komma tillbaka till någon någorlunda naturlig hårfärg. Rött, orange, gult, slitet. Ja, det krävs pengar och tålamod!

Jag går ut 2:an den 11 Juni!

Jag fyller 18 år den 20 juni!

Jag har fått 2 underbara sommarjobb, super intressanta, som jag kommer att hålla på med hela sommaren!

Efter allt detta kommer USA, det känns för långt bort och för overkligt för att jag ska kunna längta riktigt än. Jag ser fram emot det men jag är inte mentalt förberedd än, jag behöver den tiden som det är kvar innan jag kan säga att jag är redo att åka.

Jag ska byta blognamn, till begin.blogg.se = början , vilket jag tycker passar riktigt bra för att vara en blog där jag ska skriva om mitt år utanför Sverige, detta är början på fortsättningen av mitt liv!

Hoppas att alla mår bra!

Julia Bermbeck

OJOJ, vilket spännande möte, jag känner mig mycket säkrare nu efter mer information.
Det känns precis som jag trodde att det skulle göra efter mötet, mer verkligt på något sätt.
På den första sidan på Power Pointen så stog det "GRATTIS, DU HAR BLIVIT ANTAGEN", jag var inte alls förberädd på det hela och det kändes som att guds alla änglar pekade på just mig. Märkligt va?

Innan mötet kände jag mig så stark, jag tyckte att jag var modig och lite häftig som vågar åka iväg till USA som utbytesstudent, jag kände mig lite överlägsen på något sätt. "Ha! jag kommer att klara mig så bra där borta!" Nu känner jag mig inte alls lika modig, jag har kommit ned på jorden och inser att året kommer bli vad man gör det till. Det hela serveras inte på ett silverfat bara för att min mamma har betalat massor med pengar för det. Jag vill lära mig saker, växa som person och bli mer mogen, jag vill vara självständig och säker i mig själv, denna resa kan hjälpa mig i rätt riktning, det hoppas jag verkligen men det jag börjar inse är att det krävs att jag går in i denna process som possitiv, öppen och foukuserad till 100 %. Jag kan inte ha en dåliga dag, jag måste anstränga mig och leva i nuet.

Om människor i min närhet ska beskriva mig säger de att jag är Mycket trevlig mot alla. Jag borde känna mig säker i den beskrivningen, men det är jag inte riktigt, känns som att det inte räcker! Jag är inte så rolig tror jag.
Under mötet så beskrev en tjej att när hon var i Nya Zeeland så tyckte hon att det var väldigt svårt i början att hänga med i samtalen. Det skrämmde mig lite att höra.

Var det bara jag som inte hann med allt på läsförståelsen? Vissa saker var enligt mig svåra, alla säger att frågorna var superenkla och jag förstår inte. De där pool bakterie frågorna fattade jag inte riktigt. Och när man skulle sätta in ord mitt i meningarna, när man gick välja på om det skulle vara ing form eller s form eller något annat.... Undrar lite över hur många svar man måste ha rätt för att klara sig.

Hälsningar
Julia Bermbeck

...när jag hittade nästintill 20 bloggare som ska åkta till USA i höst! Det känns som att jag har fått massor med nya kompisar, trots att jag inte har någon aning om vilka ni är därute så känns det bra att det finns andra som är lika närvösa som mig!
Jag vill också vara med och länka bloggar med er! Hur gör man?

- jag har inte fått familj
- jag ska åka med explorius
- jag tror att man kommer lära sig enormt mycket under
10 månader, något som jag verkligen ser fram emot.

Hälsningar
Julia Bermbeck

Hej! Jag sitter ute på haltanden på en solstol med min laptop i knät. Jag bor i ett villaområde med många barnfamiljer hos mamma, de flesta familjerna är ute och leker, en pappa hänger blöt tvätt på linor och några barn springer i en vattenspridare. Jag vill vara ute, trots att jag måste sitta med ansikter 10 centimeter från datorn för att se skärmen på grund av soljuset. Vid mina ben ligger min hund, så nära han kan, då och då slickar han på mina fötter. UHH. Det känns som att sommaren är här och det känns skönt, det betyder att snart är jag klar med mina skolarbeten och snart ska jag börja sommarjobba, snart fyller jag 18 år och snart ska jag åka till USA.

Imorgon är det informationsmöte på explorius och jag kan knappt bärga mig!
Jag tycker inte att det känns som att jag ska åka men det hela kommer säkert kännas mer värkligt efter mötet.
Jag börjar också bli lite stressad, kollar min mail 5 gånger om dagen i hopp om att finna någon information eller någon nyhet. Jag börjar tvivla lite på min ansökan, bliderna var inte finna, förutom den på min mamma, kjell oh min hund som blev superbra. "Kan vi få dem istället för henne?" Jag tvivlar på mitt brev också, det är svårt att skriva om sig själv och det känns som att jag skryter på något sätt. Det är en utmaning att försöka förklara vem man är samtidigt som brevet ska vara formellt.
Jag vill veta så mycket, ska jag åka iväg? När ska jag åka väg? Vart kommer jag att bo? Jag vill också ansöka om visum nu, hoppas på information kring det imorgon på mötet. Jag kommer att ta med papper och penna, jag vill veta så mycket! Men jag får helt enkelt vänta tills imgorgon.

Jag har ansökt om ett ICA banken kort, det ska tydligen vara praktiskt, med 0 kronor per överföring och 0 kronor per uttag. Hoppas att jag får någon typ av blankett eller så med posten på måndag.

Jag har inga förväntingar på mitt år i USA, det känns så långt borta, som att det aldrig kommer att inträffa! Jag kan inte föreställa mig hur det kommer vara, inte för fem öre. Jag känner mig så lyckligt lottad som får möjligheten att åka!

Hälsningar
Julia Bermbeck

Jag heter Julia Bermbeck och jag är född 92.

Jag har valt att skapa en blogg inför mitt år som utbytesstudent i USA.